– Linnea, vi måste hitta en väg ut. Om min son inte blir min donator kommer jag att dö. Jag behöver en blodsbroder, det här är min sista chans, grät Lars på tröskeln till sin exfrus lägenhet.
– En son? Sa du inte att jag hade en son? Du kastade ut mig på gatan med en bebis. Du har ingen aning om vad jag fick gå igenom för att få honom på fötter igen. Och nu kommer du springande? – Linnea kunde inte lugna ner sig.
– Mamma tvingade mig. Förlåt idioten!
Efter det här samtalet började Linnea minnas hur allt började. För 20 år sedan kände hon sig som den lyckligaste kvinnan i världen. Hon var gift med en underbar man och hade en efterlängtad son i sitt hjärta. Hennes svärmor tyckte inte om henne, men kvinnan var säker på att hennes hjärta skulle tina upp efter att hennes barnbarn föddes.
Men i livet hände allt annorlunda. Så snart Linnea hade skrivits ut från BB med sin son tog svärmodern Lars åt sidan och viskade:
– Det här är inte ditt barn! Skicka bort henne! Jag svär vid dig att hon är far till det.
– Vad är det du säger, mamma, du kan inte se det på barnet, protesterade han.
– Du är blind, min son. Du kommer att mata någon annans barn hela ditt liv, och din fru kommer att ge dig horn. Då kommer det att vara för sent, säger jag dig. Berätta sanningen för folk och säg adjö till henne.
– Vart ska de ta vägen?
– Den som födde hennes son, låt henne gå till honom. Oroa dig inte för underhållet, jag ska gå till ekonomiavdelningen och ordna så att de officiellt sänker din lön till minimilönen. Han får några kronor! Och du och jag kommer att leva tillsammans. Det var så bra!
Linnea minns den dagen i detalj. Utmattad med en bebis i famnen gick hon ut och grät. Hon hade helt enkelt ingenstans att ta vägen, och hon ville inte rättfärdiga sin oskuld. Svärmor, om något är i hennes sinne, kan hon inte ändras. Lars hade förrått sin familj.
Att gå tillbaka till sina föräldrar var inte ett alternativ. De bodde på landet, en sådan händelse skulle vara en skam för hela familjen. Du kan inte bevisa för någon att hennes man sparkade ut henne ur huset utan anledning. Om det inte vore för flickorna från studenthemmet skulle hon ha åkt ut i världen. De hjälpte henne, löste alla problem med ledningen och tog hand om hennes lille son.
Snart kunde Linnea få jobb som butiksbiträde i en butik. Det gick så bra för henne att hon efter några år hyrde butiken och drev den själv, och sedan köpte hon tillbaka den. Visst hade hon det svårt, men hon ville verkligen att hennes barn skulle få ett anständigt liv.
Snart hade Linnea sparat ihop till en egen lägenhet. Hon utvidgade gradvis sin verksamhet och sänkte inte sina händer. Hennes son sa inget illa om sin far, bara att de inte var överens om karaktären. Under alla dessa år dök Lars inte ens upp i horisonten, så killen vande sig vid att leva utan sin pappa. Examen från skolan och gick in på ett prestigefyllt universitet. Och sedan kom han till tröskeln – hans far, som ber om att rädda honom från döden.
När Linnea berättade för sin son om allt, han sa:
– Mamma, han gjorde verkligen en elak sak. Jag visste om det när jag var liten, dina vänner berättade det för mig. Men du är inte som han, du lämnar aldrig folk i trubbel. Han är en människa och du kommer inte att låta honom dö. Eller hur? Vi åker till sjukhuset, det är vad vi måste göra.
Efter operationen mådde Lars genast bättre. Hans son visade sig vara den perfekta donatorn för honom, så han återhämtade sig snabbt. Och det viktigaste är att Nils är en kopia av sin far. Det enda han tog med sig från sin mor var en snäll och osjälvisk blick.
